Innehåll
Dovhjorten
Dovhjorten är en idisslande växtätare, liksom övriga hjortdjur. Den är mindre selektiv i sitt födoval än till exempel älg och rådjur, och betar gärna gräs om sommaren eller äter gräsensilage om vintern. Den tillhör sedan 1980-talet officiellt den svenska faunan, trots sin bakgrund i delar av Medelhavsområdet och Mellanöstern. Idag förekommer den i många olika delar av världen, inklusive norra Europa, Oceanien, Nordamerika, och Afrika.
Dovhjorten är ett flockdjur som trivs i både skog och jordbruksmark och hindarna (hondjuren) föder vanligtvis en kalv. Hjortarna (handjuren) kan väga upp till 150 kg levande och hindarna upp till ca 100 kg. Flera olika färgvarianter förekommer: fläckig, svart, viltfärgad och vit.
Kalvarna föds i juni-juli, vilket är ca en månad senare än för de ursprungliga svenska hjortdjuren älg, rådjur och kronhjort.
Kronhjorten
Kronhjorten är ett för Sverige ursprungligt hjortvilt, och rester av den svenska ursprungspopulationen kan hittas i södra Skåne. Numera lever den i vilt tillstånd i stora delar av södra Sverige, men förekommer även i Norrland. Dock är majoriteten av vilda populationer vanligen rymlingar från hägn, med annat genetiskt ursprung (från den europeiska kontinenten). Kronhjorten är liksom dovhjorten en idisslande växtätare och är förhållandevis bred i sitt födoval, om än något smalare än dovhjorten.
Olika underarter av kronhjort lever i Europa och där den skotska och norska varianten är något mindre än den kontinentala och svenska.
Kronhjorten är ett flockdjur och trivs i olika typer av terräng och landskap. Hindarna föder en kalv. Kronhjorten är påtagligt större än dovhjorten, men mindre än älg och hjortarna väger runt 160-240 kg, även om betydligt större hjortar finns. Hindarna väger ca 120-170 kg.
Kalvarna föds i maj-juni.
Fakta om näringen
Hjortnäringen har funnits i Sverige sedan slutet av 1500-talet då dovhjort (Dama dama) importerades från medelhavsområdet på uppdrag av kung Johan III. Ändamålet för importen var att utöka de i Sverige förekommande jaktbara viltslagen. En population etablerades så småningom på södra Öland (Ottenby), och där den förekommer än idag och förvaltas av det svenska kungahuset.
Hjortar hålls idag i hägn av olika anledningar där den vanligaste är köttproduktion. Hjortkött är magert, nyttigt och välsmakande enligt många. En annan anledning är jakt, där gäster erbjuds olika typer av jakter i form av stöt-tryck-smyg- eller drevjakt. Ytterligare en viktig anledning att hålla hjort är dess roll som landskapsvårdare, pga dess egenskaper som betesdjur. Dovhjort är ett bra exempel på ett betande djurslag som inte gör så stor åverkan på marken, då den väger betydligt mindre än en ko eller en häst. Marker som hävdas av hjort är idag berättigade till samma betesstöd som om de betas av tamfår, nötkreatur, eller hästar.
En del hjorthägnsägare väljer att satsa på avel och livdjursförmedling, och denna gren, liksom hjortnäringen i stort förefaller att öka i omfattning.
Hos Jordbruksverket finns idag (2017) 281 registrerade hjortföretag i Sverige i alla län från Skåne till Norrbotten (se figuren nedan). Storleken på hägnen varierar kraftigt från ett par hektar upp till ca 900 hektar.
Utfodring
Sommartid betar hjortar vanligen av gräs, växter, och örter men vintertid är hägnade hjortar i de flesta fall beroende av tillskottsutfodring med grovfoder (ensilage) och i vissa fall kraftfoder (spannmål, pellets) men även rotfrukter såsom morötter, potatis, sockerbetor eller rovor. I stora hägn med låga djurtätheter kan djuren även tillgodogöra sig det som marken och skogen producerar i form av skott, knoppar, bärris m.m.
För att jämföra de vanligaste idisslarnas matsmältningssystem gjorde veterinär R. R. Hoffman från Tyskland 1989* en studie där han illustrativt beskrev skillnaderna mellan hjort, älg, nötkreatur, rådjur, får mfl. I studien kan man läsa vilka idisslare som anses vara generalister, dvs betar det mesta, och vilka som är specialister, dvs har smalare preferenser (till exempel älg och rådjur) samt de som anses ligga mitt emellan. Denna studie har citerats och refererats till ett otal gånger och utgör en viktig kunskapskälla för människor som arbetar med och är intresserade av utfodring av hägnat/frilevande vilt, samt viltförvaltning. I artikeln kan man se att det även finns skillnader mellan kronhjort och dovhjort, där dovhjorten är mer av en gräsbetare än kronhjorten (se figur), vilket styrs av de anatomiska förutsättningarna i förmagarna (våm, bladmage, nätmage) och magen (löpmagen), samt födointagsfrekvensen.
*Hoffman RR. (1989) Evolutionary steps of ecophysiological adapation and diversification of ruminants: a comparative view of their digestive system. Oecologia 78:443-457.
Skötsel och hantering
En annan viktig aspekt vad gäller skötsel är tillsyn av hägnen så att inte hjortar rymmer eller frilevande hjortar kommer in i hägnen. I samband med brunst hos kronhjort är det inte ovanligt att frilevande handjur börjar stångas med hägnade handjur, vilket kan leda till att hägnen skadas. I dessa områden är det också viktigt att se till att hägnen är hela och starka, så att djuren inte fastnar och skadas.
Dovhjort och kronhjort trivs både på öppna ytor och i skog, vilket även speglar hur det brukar se ut i hägnen. Samtidigt är det enligt lag nödvändigt att ha tillräckligt skydd för djuren i hägnen i form av lite tätare skog, sly, eller liknande. Skötsel av hägnade hjortar är skild från skötsel av andra betande djur, då hägnade hjortar vanligen är skyggare. Tillsyn sker i samband med utfodring vintertid och från till exempel traktor eller lastmaskin när ensilage eller annat foder läggs ut. Sommartid håller sig djuren ofta ute på öppna ytor för att beta gräs, vilket möjliggör tillsyn. I samband med kalvning rör sig ofta hägnägare ute i hägnen för att notera tidpunkt för födsel, antal födda kalvar, komplikationer med mera.
Frilevande större rovdjur såsom varg, björn och lodjur kan ibland ta sig in i hjorthägn och döda hjortar. I vissa områden i Sverige förefaller detta vara vanligt, där lodjur, som är utmärkta klättrare, tar sig in i hägn med dovhjortar och dödar flera stycken varje år. En del hägnägare försöker skydda sina hjortar med eltrådar som placeras ut längs marken och precis ovanför stängslet, med blandat resultat.
Hägn som har tillstånd att sälja livdjur,så kallade A-hägn, samlar årligen in alla hindar och kalvar för att öronmärka de nytillkomna kalvarna. Då kan även en allmän översyn av djurens status utföras.
För att få en uppfattning om djurens kondition är det vanligt att hägnägare för noteringar över vikter för kalvar och ungdjur vid slakt på hösten. Denna vikt är en god indikator över balansen mellan antalet djur, hägnets storlek, fodermängden/-kvaliteten och djurens kondition.
Vid märkning och/eller förmedling av djur samlas djuren ofta upp i en mindre fålla och drivs sedan igenom en hanteringsanläggning i smala drivgångar med höga släta väggar för att minska risken för skador. I slutet av anläggningen sitter en klämanläggning som fixerar djuren så att öronmärkning eller avläsning av befintliga öronmärken och vägning kan ske. Därefter släpps djuren antingen ut eller drivs vidare in i ett transportfordon. Just arbete i hanteringsanläggning kräver vana hos personalen då djuren kan bli stressade. Arbetet görs lugnt och metodiskt, och tiden i klämanläggningen minimeras så mycket som möjligt för att minska stressen hos djuren.
Sjukdomar och parasiter
Liksom vilda djur och tama husdjur drabbas hägnade hjortar av sjukdomar. Överlag anses det svenska hälsoläget hos hägnade hjortar vara relativt gott i och med att Sverige de senaste åren förskonats från allvarliga sjukdomar som tuberkulos, brucellos, ”Chronic wasting disease” (hjortdjurens galna kosjuka), bluetongue-virus mfl. Nämnda sjukdomar ställer till stora problem för hjortar och hjortägare i andra länder i världen. Tuberkulos och brucellos är dessutom sk zoonoser dvs sjukdomar som också kan smitta till människa. Just tuberkulosen var ett stort problem i svenska hjortbesättningar under slutet av 1990-talet när sjukdomen upptäcktes hos ett antal importerade djur från England.
Under 2013 gjordes en mindre enkätundersökning i Gård & Djurhälsans regi, där hägnägare tillfrågades om hälsoproblem i besättningarna. Samtidigt kontrollerades de diagnoser på obducerade djur som inkommit till Avdelningen för patologi och viltsjukdomar vid SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) i Uppsala.
I korthet kan man säga att inga större sjukdomsutbrott har rapporterats de senaste åren, med undantag för sommaren 2013, då ett hägn i södra Sverige drabbades av stor dödlighet hos dovhjort. Djur i olika åldrar drabbades, även om vuxna handjur var överrepresenterade. Ett antal prover skickades in till SVA och en infektion med den giftbildande bakterien Pasteurella multocida påvisades. Sjukdomen kallas för pasteurellos och den bakomliggande bakterien finns ofta hos friska hjortar och orsakar inte sjukdom om inte någonting onormalt inträffar som leder till stress eller annan sjukdom hos djuret. Samma bakterie orsakade även omfattande dödlighet hos frilevande dovhjort i Sörmland. Här kunde man göra en koppling till varma sommartemperaturer och minskande fodertillgång, samt överpopulation vilket sannolikt ledde till stress hos de drabbade djuren. Bakterien kunde då snabbt växa till och öka i antal, börja bilda bakteriegifter, och orsaka lunginflammation och död.
En annan bakterie som kan påverka hälsoläget i allmänhet och kalvöverlevnad i synnerhet är Yersinia pseudotuberculosis som ger upphov till sjukdomen yersinios. Bakterien är vanligt förekommande i tarmen hos flera olika däggdjur, och ställer normalt inte till problem hos djur som är friska, mätta och som inte utsätts för stress. Dock kan kalvar som får i sig för lite foder drabbas då foderstressen ”aktiverar” bakterierna i tarmen. Bakterierna plockar de oftast upp via avföring från andra smittade djur.
Förekomst av parasiter hos vilda och hägnade djur är mer regel än undantag, men oftast finns en balans mellan parasit och värddjur. Det är först när denna balans rubbas som man upptäcker en effekt av parasiterna, vilket kan synas som nedsatt kondition, raggig päls, långsam eller ingen viktuppgång mm. Cirka 20-30% av hägnen avmaskar sina hjortar regelbundet. Låga slaktvikter hos kalvarna är ofta en indikation på parasitproblem, samtidigt som man måste förvissa sig om att det inte är foderkonkurrens eller annan ohälsa som orsakar de lägre än förväntade vikterna.
Det finns ett antal parasiter som man skall vara uppmärksam på hos hägnade hjortar. De vanligast förekommande är piskmask (Trichuris) och löpmagsmask (Ostertagia). Piskmasken orsakar i förekommande fall sår och inflammation i djurens blindtarm, vilket påverkar närings- och vattenupptag. Löpmagsmasken förekommer som namnet antyder i löpmagen och kan vid hög förekomst orsaka löpmagssår, vilket kan likställas med magsår hos människa. De båda parasiterna kan påvisas vid provtagning och analys av avföringsprover tagna på våren. En tredje parasit som kan orsaka sjukdom, men där utbredningen är mindre känd är Ashworthia, som anses vara en generalist vilket innebär att den kan orsaka sjukdom hos flera olika djurarter. Parasiten påvisades för första gången i Sverige under 2000-talet och då i ett hägn med importerade hjortar.
Kronhjortar kan drabbas av en parasit som sitter under huden (Onchocerca) vilka normalt inte orsakar allvarlig sjukdom. När kronhjortarna flås kan man se spår av parasitlarverna på hudens undersida, vilket oftast omöjliggör skinnberedning.
Dovhjort och kronhjort anses dock vara relativt motståndskraftiga mot parasitsjukdomar, så länge god övrig hälsa och hygien bibehålls, samt att man aktivt arbetar för att ha rimliga tätheter i hägnen i förhållande till fodertillgång. Minskning av stress i samband med utfodring är också ett sätt att bibehålla god hälsa och god kondition hos djuren. Dock bör man alltid vid import/export, samt vid förflyttning av djur till andra hägn inom Sverige, ta avföringprov och skicka in för analys för att inte riskera att sprida.
Med hjälp av provtagning av avföring kan man få en bild över om och i vilken utsträckning man har parasiter, och tillsammans med veterinär diskutera om parasiterna är sjukdomsframkallande och om åtgärd behövs. Hos tamdjur kan man ganska enkelt bli av med parasiter mha betesrotation, dvs, man låter inte djuren beta samma mark två somrar i rad. Detta är dock svårare att genomföra hos hägnade hjortar.
Analys av avföringsprover från hägnade hjortar, bör även göras när man misstänker hög parasitbelastning hos djuren. Detta kan ses som minskad tillväxt hos kalvar (låga slaktvikter), ökad dödlighet, och nedsatt allmän kondition hos djuren. Mer information om parasitprovtagning.
