Innehåll
Mineralproblem hos hägnad dovhjort och kronhjort
I de flesta svenska hjorthägn kommer merparten av årets närings- och mineralförsörjning från betet. Därför är betets kvalitet, bärförmåga och skötsel ofta viktigare än valet av mineralfoder. En slicksten tillför främst salt och vissa mineraler, men ersätter normalt inte ett komplett mineralfoder eller en mineralbalja
Mineralbrister eller -överskott är därmed sällan den enda orsaken till nedsatt hälsa eller produktion. Börja alltid med att bedöma hela foderstaten (bete, grovfoder, kraftfoder, slickstenar, ev. baljor), hull, parasitsituationen och om flera djur i flocken visar samma förändringar.
Hornen utvecklas sämre än tidigare
Möjliga orsaker:
- Betets kvalitet /protein- och energitillförsel (sämre bete under fjolåret och djuren gick in i vintern I undermålig kondition, följt av sämre bete under innevarande år).
- Koppartillgång
- Zinktillgång
- Kalcium/fosfor-balans i fodret, ffa under tillväxtperioden.
Första åtgärd: Jämför med utvecklingen tidigare år. Se över betets kvalitet. Gå igenom grovfoder, kraftfoder och mineralfoder innan extra koppar ges.
Kalvarna är små eller svaga
Möjliga orsaker:
- Energi- och proteinförsörjning hos hindarna
- Infektion
- Selentillgång (och E-vitamin)
- (Jodtillgång)
- (Koppartillgång)
Första åtgärd: Obducera döda/avlivade kalvar. Bedöm hindarnas hull och utfodring under sen dräktighet. Se till att kvaliteten på betet är optimal. Överväg foderanalys på grovfodret vintertid.
Fertiliteten försämras
Vanlig utveckling i svenska hjorthägn:
Nya hägn fungerar ofta bra de första åren. Efter hand ökar djurantalet genom rekrytering av hondjur samtidigt som betena sällan förbättras eller förnyas. Resultatet blir successivt lägre slaktvikter, sämre hornutveckling och ökad risk för mineralobalanser
Möjliga orsaker:
- Hull och energibalans
- Hög ålder på hindar
- Tandstatus hos hindar
- Tillgång till tillräckligt många kapitala handjur
- Dålig kvalitet hos ev. inköpta handjur
- Koppar
- Selen
- Mangan
Första åtgärd: Se över hela foderstaten och reproduktionsresultaten över flera år, inklusive sommarbetets mängd och kvalitet. Gå igenom flockens åldersfördelning, könsfördelning, kondition och allmänna hälsa.
Djuren växer sämre
Möjliga orsaker (prioriteringsordning):
- Energi/protein (För hög djurtäthet i förhållande till betets produktion)
- Kobolt (vitamin B12)
- Koppar
- Parasiter
Första åtgärd: Kontrollera tillväxten hos flera djur, inte bara en individ. Se över betets kvalitet och mängd, samt vinterfoderstaten. Analysera betets bärkraftsförmåga över tid. Sortera bort små hindar och små kalvar.
Pälsen är matt eller blek
Möjliga orsaker (prioriteringsordning):
- Koppar
- Protein
- Allmänt hälsoläge
Första åtgärd: Bedöm om flera djur påverkas och överväg analys innan riktade tillskott.
Särskilda kliniska symtom att känna till
| Mineral | Typiska bristsymtom | Typiska symtom vid överskott |
| Koppar | Blek päls, svag hornutveckling, nedsatt fertilitet, svaga kalvar, vinglighet/bakdelssvaghet hos unga djur, ökad infektionskänslighet | Leverskador och akut förgiftning vid kraftig överdosering |
| Selen | Muskelsvaghet, svaga eller dödfödda kalvar, nedsatt immunförsvar | Hår- och klövförändringar, allmän sjukdom |
| Kobolt | Dålig aptit, avmagring, nedsatt tillväxt | Mycket ovanligt |
| Zink | Hud- och pälsförändringar, långsam sårläkning, sämre horn | Mycket ovanligt |
| Jod | Struma, svaga kalvar | Störd sköldkörtelfunktion |
| Magnesium | Nervositet, muskeldarrningar, kramper | Mycket ovanligt |
Kom ihåg
- Mineralproblem utvecklas oftast långsamt.
- Bedöm alltid hela flocken – inte bara ett enskilt djur.
- Grunden till god tillväxt och bra hälsa är bra beten i relation till hur många djur som betar. Gå sedan igenom grovfoder, mineralfoder och hull innan enskilda mineraltillskott används.
- Foderanalys och leverprov ger ofta säkrare svar än att prova olika mineraltillskott.
Fördjupning och kunskapskällor
Rådgivningsbladet bygger på etablerad kunskap från internationell hjortproduktion, veterinärmedicinska referensverk och vetenskaplig litteratur om idisslares mineralnutrition. Följande källor rekommenderas för vidare läsning:
- Deer Industry New Zealand (DINZ). DeerHub samt Best Practice Deer Farming Guides.
- British Deer Farms & Parks Association (BDFPA). Tekniska råd om nutrition och hjorthållning.
- Merck Veterinary Manual (MSD Veterinary Manual). Avsnitt om Trace Mineral Disorders och Ruminant Nutrition.
- Suttle NF. Mineral Nutrition of Livestock. 4th ed. CABI.
- McDowell LR. Minerals in Animal and Human Nutrition.
- Grace ND. Managing Trace Element Disorders in Livestock samt vetenskapliga publikationer om koppar, kobolt och selen hos hjort.
- Underwood EJ & Suttle NF. The Mineral Nutrition of Livestock.
- INRAE Feeding System for Ruminants.
- National Research Council (NRC). Nutrient Requirements of Small Ruminants (bakgrund till idisslares mineralbehov).
- Vetenskapliga publikationer av bl.a. Grace, Wilson, Fennessy, Barry och Drew om farmad hjort.
- Jordbruksverket, SLU samt produktinformation från svenska tillverkare såsom Lantmännen, Svenska Foder, Vilofoss/Vilomix och Granngården.
Observera att mineralbehovet varierar mellan besättningar beroende på jordart, vall, utfodring och produktionsinriktning. Vid återkommande problem bör generella råd kompletteras med foderanalys, blod- eller leveranalys samt rådgivning från veterinär eller foderrådgivare.
Dovhjorten
Dovhjorten är en idisslande växtätare, liksom övriga hjortdjur. Den är mindre selektiv i sitt födoval än till exempel älg och rådjur, och betar gärna gräs om sommaren eller äter gräsensilage om vintern. Den tillhör sedan 1980-talet officiellt den svenska faunan, trots sin bakgrund i delar av Medelhavsområdet och Mellanöstern. Idag förekommer den i många olika delar av världen, inklusive norra Europa, Oceanien, Nordamerika, och Afrika.
Dovhjorten är ett flockdjur som trivs i både skog och jordbruksmark och hindarna (hondjuren) föder vanligtvis en kalv. Hjortarna (handjuren) kan väga upp till 150 kg levande och hindarna upp till ca 100 kg. Flera olika färgvarianter förekommer: fläckig, svart, viltfärgad och vit.
Kalvarna föds i juni-juli, vilket är ca en månad senare än för de ursprungliga svenska hjortdjuren älg, rådjur och kronhjort.
Kronhjorten
Kronhjorten är ett för Sverige ursprungligt hjortvilt, och rester av den svenska ursprungspopulationen kan hittas i södra Skåne. Numera lever den i vilt tillstånd i stora delar av södra Sverige, men förekommer även i Norrland. Dock är majoriteten av vilda populationer vanligen rymlingar från hägn, med annat genetiskt ursprung (från den europeiska kontinenten). Kronhjorten är liksom dovhjorten en idisslande växtätare och är förhållandevis bred i sitt födoval, om än något smalare än dovhjorten.
Olika underarter av kronhjort lever i Europa och där den skotska och norska varianten är något mindre än den kontinentala och svenska.
Kronhjorten är ett flockdjur och trivs i olika typer av terräng och landskap. Hindarna föder en kalv. Kronhjorten är påtagligt större än dovhjorten, men mindre än älg och hjortarna väger runt 160-240 kg, även om betydligt större hjortar finns. Hindarna väger ca 120-170 kg.
Kalvarna föds i maj-juni.
Fakta om näringen
Hjortnäringen har funnits i Sverige sedan slutet av 1500-talet då dovhjort (Dama dama) importerades från medelhavsområdet på uppdrag av kung Johan III. Ändamålet för importen var att utöka de i Sverige förekommande jaktbara viltslagen. En population etablerades så småningom på södra Öland (Ottenby), och där den förekommer än idag och förvaltas av det svenska kungahuset.
Hjortar hålls idag i hägn av olika anledningar där den vanligaste är köttproduktion. Hjortkött är magert, nyttigt och välsmakande enligt många. En annan anledning är jakt, där gäster erbjuds olika typer av jakter i form av stöt-tryck-smyg- eller drevjakt. Ytterligare en viktig anledning att hålla hjort är dess roll som landskapsvårdare, pga dess egenskaper som betesdjur. Dovhjort är ett bra exempel på ett betande djurslag som inte gör så stor åverkan på marken, då den väger betydligt mindre än en ko eller en häst. Marker som hävdas av hjort är idag berättigade till samma betesstöd som om de betas av tamfår, nötkreatur, eller hästar.
En del hjorthägnsägare väljer att satsa på avel och livdjursförmedling, och denna gren, liksom hjortnäringen i stort förefaller att öka i omfattning.
Hos Jordbruksverket finns idag (2024) 290 registrerade hjortföretag i Sverige i alla län från Skåne till Norrbotten (se figuren nedan). Storleken på hägnen varierar kraftigt från ett par hektar upp till ca 900 hektar.
Utfodring
Sommartid betar hjortar vanligen av gräs, växter, och örter men vintertid är hägnade hjortar i de flesta fall beroende av tillskottsutfodring med grovfoder (ensilage) och i vissa fall kraftfoder (spannmål, pellets) men även rotfrukter såsom morötter, potatis, sockerbetor eller rovor. I stora hägn med låga djurtätheter kan djuren även tillgodogöra sig det som marken och skogen producerar i form av skott, knoppar, bärris m.m.
För att jämföra de vanligaste idisslarnas matsmältningssystem gjorde veterinär R. R. Hoffman från Tyskland 1989* en studie där han illustrativt beskrev skillnaderna mellan hjort, älg, nötkreatur, rådjur, får mfl. I studien kan man läsa vilka idisslare som anses vara generalister, dvs betar det mesta, och vilka som är specialister, dvs har smalare preferenser (till exempel älg och rådjur) samt de som anses ligga mitt emellan. Denna studie har citerats och refererats till ett otal gånger och utgör en viktig kunskapskälla för människor som arbetar med och är intresserade av utfodring av hägnat/frilevande vilt, samt viltförvaltning. I artikeln kan man se att det även finns skillnader mellan kronhjort och dovhjort, där dovhjorten är mer av en gräsbetare än kronhjorten (se figur), vilket styrs av de anatomiska förutsättningarna i förmagarna (våm, bladmage, nätmage) och magen (löpmagen), samt födointagsfrekvensen.
*Hoffman RR. (1989) Evolutionary steps of ecophysiological adapation and diversification of ruminants: a comparative view of their digestive system. Oecologia 78:443-457.
Skötsel och hantering
En annan viktig aspekt vad gäller skötsel är tillsyn av hägnen så att inte hjortar rymmer eller frilevande hjortar kommer in i hägnen. I samband med brunst hos kronhjort är det inte ovanligt att frilevande handjur börjar stångas med hägnade handjur, vilket kan leda till att hägnen skadas. I dessa områden är det också viktigt att se till att hägnen är hela och starka, så att djuren inte fastnar och skadas.
Dovhjort och kronhjort trivs både på öppna ytor och i skog, vilket även speglar hur det brukar se ut i hägnen. Samtidigt är det enligt lag nödvändigt att ha tillräckligt skydd för djuren i hägnen i form av lite tätare skog, sly, eller liknande. Skötsel av hägnade hjortar är skild från skötsel av andra betande djur, då hägnade hjortar vanligen är skyggare. Tillsyn sker i samband med utfodring vintertid och från till exempel traktor eller lastmaskin när ensilage eller annat foder läggs ut. Sommartid håller sig djuren ofta ute på öppna ytor för att beta gräs, vilket möjliggör tillsyn. I samband med kalvning rör sig ofta hägnägare ute i hägnen för att notera tidpunkt för födsel, antal födda kalvar, komplikationer med mera.
Frilevande större rovdjur såsom varg, björn och lodjur kan ibland ta sig in i hjorthägn och döda hjortar. I vissa områden i Sverige förefaller detta vara vanligt, där lodjur, som är utmärkta klättrare, tar sig in i hägn med dovhjortar och dödar flera stycken varje år. En del hägnägare försöker skydda sina hjortar med eltrådar som placeras ut längs marken och precis ovanför stängslet, med blandat resultat.
Hägn som har tillstånd att sälja livdjur,så kallade A-hägn, samlar årligen in alla hindar och kalvar för att öronmärka de nytillkomna kalvarna. Då kan även en allmän översyn av djurens status utföras.
För att få en uppfattning om djurens kondition är det vanligt att hägnägare för noteringar över vikter för kalvar och ungdjur vid slakt på hösten. Denna vikt är en god indikator över balansen mellan antalet djur, hägnets storlek, fodermängden/-kvaliteten och djurens kondition.
Vid märkning och/eller förmedling av djur samlas djuren ofta upp i en mindre fålla och drivs sedan igenom en hanteringsanläggning i smala drivgångar med höga släta väggar för att minska risken för skador. I slutet av anläggningen sitter en klämanläggning som fixerar djuren så att öronmärkning eller avläsning av befintliga öronmärken och vägning kan ske. Därefter släpps djuren antingen ut eller drivs vidare in i ett transportfordon. Just arbete i hanteringsanläggning kräver vana hos personalen då djuren kan bli stressade. Arbetet görs lugnt och metodiskt, och tiden i klämanläggningen minimeras så mycket som möjligt för att minska stressen hos djuren.